Ända sedan Sävedalsspelen, då jag sprang 3000m och bröt loppet har jag kännt mig som en looser. Jag har haft ett dåligt självförtroende men ändå peppat mig själv hela tiden för att jag innerst inne vet att "snart kommer det, dagen då det går bra igen". Kämpat på på träningarna, och tagit ut mig på loppet förra veckan, som jag trodde bara skulle vara en tävling i mängden, men som visade sig vara den sista på ett bra tag. (Missförstå mig inte, jag vet att jag har hela livet framför mig och jag tänker absolut inte ge upp, helsike heller.) Men så uppstår något som inte håller sig till planen. Det behöver absolut inte vara en operation, som det jag varit med om, det kan vara att man blir skadad, förkyld eller att man bråkar med en vän. Händelsen gör att man kommer ur den sköna gosiga planeringen (hehe, ja, jag är en perfektionist!!!), och helt pötsligt så blir det planändring.

 

Min planändring har gjort mig riktigt ledsen, att inte kunna träna hårt, förlora min plan att träna på som en tok nere i Spanien när vi ska på semester och tillochmed förlora mitt mål ur sikte, bara stryka det med röd tush- penna på mål- listan i huvudet. Det gör ont att inte kunna uppleva något som jag lagt ner så mycket tid på (inte tillräckligt ännu dock), inte kunna uppleva det delmålet jag hade, det är fördjävligt.

 

Jag vet att det är såå många tjejer och killar som kämpar jättemycket med sina sporter, lägger ner flera, flera timmar i veckan som uppnår alla sina delmål (målen ska förhoppningsvis aldrig ta slut), men även de som inte uppnår alla sina delmå. Dessa människorna är fantastiska och jag vet att jag också kommer uppnå mål, varesig det är mål inom friidrotten, skolan eller hemma, ja, vi uppfyller ju faktiskt små mål varje dag.

 

Det jag vill säga är att, det kommer fler chanser! Jag kommer ta detta, deppa, göra om, smida nya planer, och sätta upp nya mål, det är så det funkar. Några av de nya målen kommer jag att klara, några inte, men vad fasen, det viktigaste är ju att man mår bra, att man trivs med det man gör.

 

Jag har lärt mig en sak det senaste och det är att man inte ska ödsla sin dyrbara levnadstid på saker och personer som inte förtjänar den, att lägga den på personer och saker som man trivs med och tycker om, annars är det nog dags att tänka om.

 

Jag tänker ta tjuren vid hornen, ta det lite lungt, låta såren läka (haha, både i magen och i hjärtat...), kämpa på och vara mig själv, göra det jag tycker om.

 

Hoppas att det Ni precis har läst är lite tankvärt.